2006-07-16
18:56:06
barndomen!
Jag vaknar en natt...våt av svett...kliver upp ur sängen och trevar mig upp för trappan till mamma&pappa, på väggen uppenbarar sig ett strort monster ialla dess färger.
Jag stannar upp förstummad över vad jag ser...över hela väggen är detta monster..konstig nog kan jag fortfarande se det om jag blundar och koncenterar mig!
Jag blev inte rädd utan tittar en stund, sen vacklar jag upp till mamma och pappas säng...på nåt konstigt vis kliver jag fel och det gör vansinningt ont i min ena fot...men jag kryper ner till min pappa och sover vidare.
På morgonen har jag ruskigt hög feber och min fot är uppsvälld...mamma bäddar i rummet innanför köket där vi brukade sova när vi var sjuka!
När jag ligger där febervarm så studerar jag min ena hand...där är stora blåsor....mamma säger jag min hand ser konstig ut.
Mamma tittar bekymrat och ringer efter doktorn...doktorn kommer och skickar oss genast till sjukhuset...min feber är farligt hög nu...över fyrtioen grader!
Utanför står mina grannkompisar och gråter för att jag är sjuk...på sjukhuset blir jag genast inlagd på infektion.
Där ligger jag alldeles ensam...ingen mamma och ingen pappa...bara en massa sköterskor som sticker mig hela tiden.
Så småningom får jag komma på en lite störra sal...kul för nu fick jag lite vänner. Besökstiderna var inte för ofta...och min syster som var nio år då fick inte hälsa på mig...så var det då!
Pappa lyfte ut mig på balkongen så jag kunde vinka till henne..vi grät båda två. När besökstiden var slut så kom en syster in och ringde i en klocka...dax att säga adjö.
Usch det var inget kul då kröp jag ner under täcket och grät tyst!!
Mina blåsor hade jag nu fått på både fötter och händer, läkarna kliade sig i huvudet och funderade vad jag råkat ut för.
det jag vet idag var att det var en virusinfektion av något slag...men jisse va mycket prover dom tog på mig...det stack och stacks.
Konstigt nog är jag inte rädd för det idag. Men det som var värst det var när dom frågade om en elev fick sticka mig...vad säger en liten flicka då...jo visst.
Men sticka kunde hon inte...då knorrade jag högljutt..det gjorde ONT!!!
Det jag kommer ihåg bäst av den här tiden var att flickan i sängen brevid var tolv år och hade en Barbiedocka den ffick jag låna till min stora lycka!!
Och tänk...jag fick en egen...hon hade Askungekläder på sig...dels en klänning i säckväv och så en vacker balklänning...och små "glasskor".
Den ena försvann dessvärre på sjukhuset....det var sorg. Men dockan och den fina klänningen finns kvar!
Jag blev frisk och fick komma hem...men tänk hur det var..nu får man stanna hos sina barn, inte lämnar man dom ensamma på ett stort sjukhus!!
Men systrarna och doktorerna var så snälla så...och jag var en modig liten flicka...jag fixade det bra!!
Jamen tänk så konstigt att inte föräldrarna fick vara med sina barn!
I början på 60-talet blev min faster blev sjuk och jag och min syster fick stanna utanför sjukrummet på sjukhuset medan mamma gick in för att besöka henne. Hur sjukt är inte det!? Vi var med men fick stanna utanför.
Bra att det blev ändrat.
Du var en liten tuff tjej Ninni! Rolig läsning.
Kram
Fin färg. Havsblått
Å va fiiint. Nu måste jag ju göra om min oxå. :) Hiihii..
Exakt,varför lämnas man ensam på sjukhus när man är barn...nuförtiden är det ju annat..som tur är!
Det enda jag kommer ihåg va en flicka som hette Elisabeth&hade cancer..& att jag kräktes upp maten vid bordet efter uppvaket..snyggt va?
Himla(he he..) fin färg på din blogg..blir ju sugen att ändra me...men jag vet inte?? Ha det gött ikväll..några drinkar på gång??
Ja visst är bloggen "himla" fin...jag bad om vatten..men sonen gjorde den här och det blev fint!
Idag blir det nog lugnt på drinkfronten...måste ju spara lite på levern *fniss*
Tänk så sjukt att inte få vara med sina barn när dom blev inlagda. Tur jag klarade mig ifrån det. Jag var på den tiden sjukligt blyg och väldigt mammig. Jag hade med all säkerhet gråtit mig fördärvad.
Är det jobbigt att läsa min blogg då jag har vit text på svart bakgrund??
Ja jag funderar på om jag ska ha det iaf, eller om jag ska tänka om.. Hmm...
Nu ligger du före mig i listan...he he!!
Bra idé Ninnilajjnen! :)
Nu då? :)
Å tack! :) Tack för tipset med. Man blir "hemmablind" :) Kram
Men stackars liten Ninni... Så tråkigt det måste ha varit.
Allt gick ju så fort, från ena kvällen till den andra. Du måste ha haft hög feber redan när du gick till dina föräldrar.
Vilken tur att allt gick bra till slut.
Du är jätteduktig på att skriva ochdet var verkligen spännande och intressant.
/Kram.
Tack vännen!!
Hm, visste inte det var så. låter lite läbbigt. Imponerande att du inte var rädd. när man är så ung är det ju ganska normalt
Jag var ett väldigt tryggt litet barn!!
Duktig flicka du var. :-)
Fint du har gjort på bloggen .. .-)