*

Med tanke på allt jag läst på sistone vill jag berätta en sak! När jag var ung, mycket yngre än jag är nu så hade jag en svägerska som hade ångestattacker. Jag fattade aldrig det där, jag var väl i tonåren skulle jag tro!'
Jag trodde i min enfald att det var väl bara att rycka upp sig, eller skärpa sig!! Ack va fel jag hade, nu när jag blivit stor och snäppet klokare, vet jag att det inte är riktigt så lätt.

För ett par år sen följde jag med en vän till en föreläsning om depressioner, min vän hade mått riktigt dåligt en tid, hon hade gått igenom mycket.
Jag fick henne att lägga in bromsen rejält jag såg vart det brakade hän. Men iallfall på den här föreläsningen lärde jag mig mycket. Läkaren sa bland annat att det värsta man kan säga till en person som mår dåligt är just...Ryck upp dig, eller skärp dig, en som mår dåligt kan inte det, det blir bra mer ångestladdat!

Läkaren jämförde depression med att ha tex diabetes, det kan var en livslång sjukdom , dom kanske måste äta medicin hela livet för att hålla näsan över ytan!

Jag har själv aldrig behövt att äta mediciner, men visst har jag haft ångest...mått så dåligt att man inte vet var man ska göra av sig. Bultande hjärta....en stor oro i hela kroppen. Fruktansvärt!

Jag önskar att alla kunde ha mer förståelse över detta, en sjukdom som inte syns utanpå, utan kanke snarare tvärsom, du ser glad ut, med gråter inombords!

Så räck ut en hand, låna ut ditt öra, lyssna, stötta, finns till för den som behöver just dig! Nu låter jag som en genompräktig person.
Jag kan också vara suroch grinig, arg, elak. Men jag försöker verkligen att vara en bra medmänniska, finnas till när någon behöver mig.
Det kostar så lite och man får så mycket tillbaka!

Min vän sa till mig häromdan...jag behöver dig alltid...inte bara när jag mår dåligt! Det värmde.