2006-05-06
09:15:28
Mamma
När hon var på sjukhus var hon relativt lugn och trygg, men hemma i sin lägenhet var det ensamt och ledsamt!
Min mamma när hon var frisk var en social och utåtriktad person, hade vänninor som hon träffade ibland, satt och fikade med eller bara pratade med i telefon.
År 2004 hade min mamma åtta infarkter, det var ut och in på sjukhus, jag var med henne till Örebro på en ballongsprängning...det var nervösa timmar innan hon kom upp på avdelningen igen...skulle hon klara det.
Hon föll även riktigt illa...minns inte riktigt när det var, det gick bra trodde vi....men några dagar senare blev hela hennes mage blå, det var mjälten som spruckit. Sjukhuset, operation och intensivvård.
Nu skulle det inte gå längre trodde vi...men hon klarade det också.
Allt det här var stressande för oss alla. Vi är tre syskon som bor nära...till slut gjorde vi allt åt henne, handlade, åkte med till läkare, tandläkare, apotek.
Hon hade hemtjänst, men det var ju korta stunder...min mamma blev mer och mer ensam, jag gick ständigt med dåligt samvete för att jag inte var hos henne mer.
Usch jag får ångest bara jag skriver det här....jag älskar/älskade min mamma tro inte annat. men det här tog på mina krafter.
Hon blev en annan person, hon var inte såå glad längre. vi försökte att få hem henne till oss bara för en fika eller middag...vi lyckades inte speciellt ofta.
Det var jobbigt, hon hade ont hon hade sovit dåligt...ja men vi hämtar dig, sen kan du åka färdtjänst hem, nej var också jobbigt.
Sista Julen valde hon att vara ensam hemma....det kändes fruktansvärt...ENSAM på Jul! Vi åkte dit och hade lite jullunch hemma hos henne.
Jag tycker inte om Julen, sen min pappa dog -94 så har det bara gett mig olustkänslor. Nå var var jag? Jo maj förra året, vi åkte in och ut till sjukhuset.
Vi visste inte från den ena dan till den andra vad som skulle hända. Stressmoment kan jag säga!
Å ena sidan ville jag att mamma skulle få dö....å andra sidan inte!
Då fick jag dåligt samvete för att jag ville att hon skulle få dö...vilken kaos det var inne hos mig!
Innan vi skulle åka till Turkiet förra året efter mammas alla turer..då låg hon på sjukhuset...hon var rejält dålig, jag ville inte åka, men alla mina syskon sa....ÅK!
Mammas sista ord var...Ha det jätteskönt jag ska försöka att hänga i!
Väl nere i Turkiet började det stora messandet mellan syskonen och mig....hon blev hastigt sämre....sen blev hon jättepigg!
Sen en dag när inte min mobil var med mig, vi kom tillbaka från stranden,jag
rusade jag upp på rummet med en rejäl olustkänsla i kroppen...jag hade rätt, mamma hade dött!
Ännu mer ångest...jag var inte där....den kvällen grät jag, drack en jäkla massa, pratade och pratade, grät ännu mer.
Tack min kära make för att du fanns hos mig och stöttade mig.
Resten av semestern gick bra....men när vi kom hem, då kom alla känslor i kapp mig, jag blev sjukskriven ett tag.
Jag behövde det...sen blev det bättre.
Nu är det snart ett år sen, tankarna kommer tilbaka med kraft......nu åker vi till Turkiet igen. Den här gången hoppas jag slippa just det här!
Och grattis mamma för igår hade du födelsedag!!!
Tack för kramarna...jag känner mig konstig just nu, det är nog alla minnen, fina som mindra fina som sköljer över mig.
Mamma tog över mitt liv på slutet...det gnager fortfarande kunde jag ha gjort mer,,,fast jag vet ju jag gjorde mer än mer!
Men mamma lyckades alltid få mig att känna dåligt samvete, sorgligt men sant!
Förlåt mig mamma för mina tankar...men nu har jag ett liv!
Jag känner igen det där från min mormor och mamma. Mamma mådde hemskt dåligt, fick dåligt samvete för att hon inte gjorde mer. Försökte få henne att förstå att hon gjorde mer än vad hon egentligen orkade med. Hua, va en jobbig tid det där. På nåt sätt tror jag att mamma blev lättad då momma äntligen fick lämna in. Hon hade ju bara ont och ville ingenting. Bara låg där i sängen och ville dö. Men då fick hon ju dåligt samvete för att hon kände så...tror inte man kan komma ifrån det där med dåligt samvete. Tyvärr. Jag hoppas att den här semestern blir mycket trevligare och att du kan glädjas åt alla minnen du har med din mamma. :)
Kram
Skickar en varm kram till dig. Fick tårar i ögonen när jag läste.
Kramar från mig också.
Vännen, jag förstår att det känns jobbigt att tänka på din mamma. Fick lite ont i hjärtat och tårar i ögonen, får en att sakna sina nära och kära.
Hoppas din resa blir skön denna gång.
Jättemånga kramar!
Jag känner så väl igen det där Ninni. Jag gråter än. Mamma dog den 11 september förra året, och jag har jättesvårt att komma över det. Hon har ju funnits hela mitt liv! Jag pratar med mamma varje dag. Tycker att jag får svar i huvudet. Ibland känner jag hennes parfymdoft i rummet...kanske...???
Det känns nästan som en förbjuden sorg att sörja en gammal person. Min mamma var nyss fyllda 87 år. Hon fyllde sin sista födelsedag på sjukhuset. Jättejobbigt att se henne förvandlas till ett "paket". Hon ville inte leva sista tiden, klart hon inte ville!!!! Vem vill leva så. Men om hon varit frisk och 87 år så hade hon velat vara med. Det går inte en dag utan någon tår. Hur f*n ska man komma över det? Pappa dog för tjugo år sedan, då var livet för mig annorlunda. Visst sörjde jag honom också, och gör fortfarande, men det var annorlunda med mamma. Kunde aldrig drömma om att det skulle vara så svårt.
Kram till dig
Nalle
KRAM!
Vilket jättefint men ledsamt inlägg, Ninni. Förstår hu rmycket hon betytt/betyder för dig. Vet inte hru jag skulle klara om min mamma försvann.(ser du jag kan inte ens få mig för att skriva ordet)
När ens föräldrar blir gamla, eller någon i ens närhet behöver en, går man nog alltid med dåligt samvete över at tman inte gör mer, att man inte är där mer, att man inte har mer tid. Man får dock vila i att man inte _kan_ vara överallt. Man_kan_ inte göra allt. Ens eget liv måste få gå vidare också, man kan inte leva livet _åt_ dem och_för_dem. Eller hur? Man har ett eget liv som måste få tid att gro.
Skickar en hel hög med kramar. Klart att resan till Turkiet både väcker minnen och kommer att vara underbar.
Kram!
Kram!
men kära du är det så jobbigt nu.. du får se det som att de har det bättre på andra sidan...
du behöver den där resan så tänk positiva tankar om turkiland.
massor av kramar till dig från mig!!
Stor kram till dig!
Jag forstår hur du kände!
Det är då man önskar sig en raket så man kan flytta sig från A till B på 2 sekunder!
Ble helt blank i ögonen när jag läste detta !
Men kanskje är det sånn som heter terapi?
I like the site. Shame about the problems with the guestbook.
Mormor fattas mig så oerhört mycket, saknaden är så stor. Hon har ju alltid funnits, alltid haft tid, det är så tomt, fortfarande så tomt.
*kramar om*